Resan tar sin början

Äntligen är jag på väg!

De senaste dagarna har jag bara velat komma iväg...har planerat och styrt ett bra tag så det kändes skönt att det var dags. Kändes inte det minsta vemodigt att åka, bara spänd förväntan.

Lämnade ett snöigt och isande kallt Norrköping klockan 1335 den 2e januari då x2000 raskt tuffade söderut mot Köpenhamn. Packningen var enorm...

...och hemsk att släpa på. För att klara den låååånga resan hade jag inhandlat ett par livsviktiga saker:

Loka (fläder/citron), clementiner och lite royalism i pappersform.

Försökte inhandla lite middag i Köpenhamn och det kändes som jag skulle välta hela affären. Helt plötsligt såg jag en skylt jag kände igen...den har nog aldrig känts så underbar att få syn på...

Smet in på O'learys, tog en liten öl och kollade första minuterna på Reading-Liverpool.

Därefter gav jag mig ikast med uppdraget att ta mig på nattåget som skulle ta mig till Amsterdam. Det visar sig vara ca en kilometer långt och givetvis ska jag till vagnarna längst bort (såklart...vad annars). Väl på tåget med alla väskor så försöker jag klämma och trycka mig genom den smalaste korridoren jag någonsin sett för att ta mig till min lilla hytt. Fastnar flera gånger med den enorma ryggan...helt genomsvett och anfådd när jag äntligen ser nr 31, seger!! Tumlar in och faller ihop på sätena.

Hur de har tänkt att det skulle få plats 3 personer med packning i den hytten har jag ingen aning om, det var lagom med bara lilla jag och alla mina väskor. Gick knappt att vända sig utan att slå i någonting.

Min lycka är total när den snälla konduktören (som för övrigt stod och tittade på när jag släpade mig genom korridoren med min packning...) berättar att jag blir ensammen i hytten hela vägen till Amsterdam. Sweet and lovely! Jag packade upp min lilla picknick innehållande laxmacka, morötter och en miniflarra rödtjut, kröp upp i ett hörn och ägnade kvällen åt Criminal minds. Framåt natten lät jag tågets sakta gung genom Tyskland vagga mig till sömns...